Kultur i svensk partipolitik 2021–2026

En artikel av Johan Fornäs, Professor emeritus i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola. Ladda ner hela artikeln som pdf här.

Vilken roll spelar egentligen kultur i den svenska partipolitiken? Och vilka roller tilldelas den där? Det hänger förstås samman med hur kulturbegreppet definieras. Var finns kulturen i politiken och vad gör politiken med den? I valtider spelas sådana grundläggande frågor ut lite tydligare än i mellanperioderna. Det är då partierna putsar upp sina programskrivningar inför den stundande kraftmätningen, och gör de innehållsliga justeringar som tidens gång anses framtvinga. 

2021 undersökte jag kulturbegreppets definitioner, roller och användningar i riksdagspartiernas politiska programskrivningar. Sedan dess har bland annat valet 2022 förändrat villkoren, och på flera plan har under denna mandatperiod mycket hänt i både svensk och internationell politik. Utvecklingen har på flera sätt berört kulturpolitik i snäv mening och kulturfrågor i ett vidare perspektiv. Det är därför välkommet att Noi PR nu under våren 2026 har genomfört en delvis likartad studie av de fortfarande åtta riksdagspartiernas kulturdiskurser. Liksom studien från 2021 har den nu aktuella sitt primära fokus på partiprogrammen och därtill relaterade principprogram, men använder dessutom som sekundära källor partiernas valmanifest, hemsidor och riksdagsmotioner. På grund av de inbyggda skillnaderna mellan de två vad gäller urval och analysmetod är ingen helt likvärdig jämförelse möjlig att göra, men det är ändå lockande att försöka få en bild inte bara av läget vid en viss tidpunkt utan också av vilka förändringar som skett under denna femårsperiod.

Det handlar vid bägge tillfällena om de åtta riksdagspartierna: Centerpartiet C, Kristdemokraterna Kd, Liberalerna L, Miljöpartiet Mp, Moderaterna M, Socialdemokraterna S, Sverigedemokraterna Sd och Vänsterpartiet V. Men någon helt strikt jämförelse kan det alltså inte bli fråga om, eftersom de bägge studierna haft delvis olikartade syften och metoder. De genomför båda ett slags diskursanalys som kombinerar kvalitativa med kvantitativa inslag i form av att räkna förekomster av nyckelord knutna till olika huvuddimensioner. Men den nya studien har ett vidare syfte i att vilja kartlägga partiernas övergripande ideologiska profiler, vilket vidgar frågorna till att även inkludera mer generella synsätt på individers relationer till stat och ekonomi. 

Fyra dimensioner

Mina reflektioner kring dessa förskjutningar kan grupperas i ett antal punkter, sorterade utifrån de fyra kulturbegrepp som jag menar sammantaget ringar in vad kulturpolitik kan handla om. I varje steg summeras först några huvuddrag i min egen analys från 2021, därnäst jämförs med studien från 2026 för att till sist rekonstruera några huvudtendenser i de förskjutningar som ägt rum mellan dessa båda tidpunkter och vilka strategiska uppgifter dessa enligt min mening föranleder. Särskilt i dessa sistnämnda delar tillåter jag mig en mer kritisk och personligt hållen röst, medan översikterna över de två studierna har en mer distanserad och saklig karaktär.

I granskningen 2021 fokuserade jag explicit kulturbegreppets definitioner och användningar i programtexterna, och testade därvid användbarheten av de fyra huvuddefinitionerna jag vaskat fram i böckerna Kultur (2012) och Defending Culture: Conceptual Foundations and Contemporary Debate (2017). Det äldsta ”ontologiska” kulturbegreppet knyter det till odling och civilisation; sedan utvecklades det ”estetiska” begreppet om kultur som konst; en tredje definition var den antropologiska om kulturer som livsformer; vilket under 1900-talet ledde fram till den mer övergripande ”hermeneutiska” synen på kultur som mening och meningsskapande. I min studie utgjorde således konstnärligt kulturliv och kulturpolitik alltså bara en deldimension. Vid sidan av detta estetiska begrepp fanns ett lika viktigt antropologiskt kulturbegrepp som fokuserade normer, värden och livsformer. Med denna analysmodell i ryggen kunde jag granska användningarna av kulturella termer i partiernas skrivningar om kultur, och därvid få fram några intressanta mönster.

Noi har i sin aktuella granskning större ambitioner i sin strävan att ideologiskt kartlägga riksdagspartierna 2026, vilket bland annat motiverat tre huvuddimensioner, där den första inte hade någon direkt motsvarighet i studien från 2021. Den handlar om synen på relationen mellan å ena sidan ekonomi och marknad, å andra sidan politik och stat. En genomförd sådan politisk ideologianalys skulle ha goda möjligheter att förstå bakgrunden till de olika kulturpolitiska profilerna, men då motsvarande frågor som ger avstamp åt hela Noi-undersökningen inte alls behandlades i den första undersökningen räcker materialet inte till för att strikt jämföra de två ur denna aspekt.

Möjligen kan resultaten kring partiernas syn på relationer som stat/marknad och politik/ekonomi komma till användning i den jämförande analysen under förutsättning att man kan förmoda att denna dimension inte har förändrats särskilt mycket över perioden. Därtill tycks dimensionen stat/ekonomi 2026 uppvisa högst begränsad variation mellan partierna. Alla åtta har nämligen många referenser till individens frihet, medan andra centrala teman är arbete (M, S och V), gemenskap (särskilt Kd men också Sd), välfärd (C, M och L) och marknad (lustigt nog särskilt hos S och V, där främst i kritisk, negativ bemärkelse som något vars makt bör begränsas). Sammantaget förefaller frihet, gemenskap, arbete och välfärd vara grundvärden som med rätt små variationer delas av så gott som samtliga riksdagspartier, och det handlar knappast om nytillkomna aspekter utan man kan nog förmoda att bilden såg ungefär likartad ut 2021 som 2026. All politisk ideologi förutsätter ju i hög grad något specifikt sätt att balansera dels individuell frihet och kollektiv gemenskap, dels arbete och välfärd (som plikt och förmån).

Noistudiens båda andra dimensioner har däremot tydliga förbindelser med den tidigare studien, i det att ”kulturella värderingar” kan sägas kombinera ett ”ontologiskt” (odling) med ett ”antropologiskt” (livsformer) perspektiv, medan ”kulturpolitik” i snävare mening oftast länkas till ett ”estetiskt” kulturbegrepp och främst rör konstarterna och de konstnärligt inriktade institutionerna och praktikerna.

Vad gäller direkt jämförbara mått på olika förekomster tillåter materialet ingen säker tolkning, bland annat för att praktiska orsaker gjort att de olika partiernas materialurval inte kunnat göras helt likformiga. Dessutom har jag bara tagit del av Noi:s översikter och inte själv kodat källmaterialet, varför slutsatserna bör behandlas med vissa reservationer. Skillnaderna i metod och uppläggning försvårar direkta jämförelser, och det får därför här räcka med några allmänna reflektioner kring kontinuiteter och förändringar.

Kulturintresse

Ett första intryck av partiprogrammens kulturskrivningar år 2021 var att de kunde ordnas i en skala beroende på hur omfattande kulturrelaterade resonemang de innehöll. C och M föreföll relativt ”svala” i sitt kulturintresse, i det att de ägnade proportionellt minst utrymme åt några kulturella perspektiv över huvud taget. För den motsatta ”heta” extremen stod Kd och Sd där kulturaspekter var mest framträdande. De övriga fyra partierna S, V, Mp och L fördelade sig däremellan som en ”ljum” respektive ”varm” mittfåra.

I denna dimension anas en påtaglig förändring över tid. C tycks 2026 hålla fast vid ett ungefär lika svalt intresse som 2021, med det lägsta antalet referenser till kulturfrågor. Där har man missat en chans att koppla samman sitt intresse för decentralisering till folkbildning och den vitaliserande kultursektorn. 

Sd förblir samtidigt nu lika tydligt som för fem år sedan det parti där kulturfrågor är hetast och får allra störst utrymme av alla partierna. Det är mot denna bakgrund ingen slump att Sd-representanter uttryckt en önskan om att få kulturdepartementet vid en högerseger i kommande val. De har till skillnad från de flesta övriga insett att frågor om medier och kultur utgör ett högprioriterat slagfält i kampen om tolkningsföreträde, opinioner och makt. 

Medan C och Sd finns kvar i sina respektive positioner som minst respektive mest kulturintresserade så har deras närmsta konkurrenter om extrempositionerna i detta avseende bytts ut. Näst mest likgiltiga var då M som nu har putsat upp och skärpt sina kulturpolitiska argument och nu placerar sig bland dem som ägnar lite mer än genomsnittlig uppmärksamhet åt kulturfrågor och då särskilt resonemang om svenskhet och tradition, vilket kan ses som ett svar på Sd:s dominans på det området, men till skillnad från dem med en positiv värdering av globalisering. 

Å andra sidan har Kd tonat ner sin kulturpolitiska profil och halkat ner till den svalaste gruppen inom denna palett. De formuleringar Kd för fram har fortfarande liksom 2021 gemensamma drag med dem Sd systematiskt driver, vilket bildar en stabil grogrund för deras inbördes samverkan i regeringspolitiken. kulturpolitiska position har vissa Båda kombinerar traditionsinriktad gemenskap med individuell frihet, men där Sd betonar nationen för Kd snarare fram familjen och religionen. Deras helt skilda ideologiska rötter hindrar dem inte att bilda en ganska harmonisk grupp med varandra och övriga inom Tidösamarbetet, då de tycks ta fasta på sina samstämmigheter kring ett kulturbegrepp som baseras på traditionell, etnisk och särskilt nationell gemenskap.

Vad gäller kulturintressets omfattning är det nu i stället L som lagt sig i hälarna på Sd och skisserar ett alternativ som kombinerar frågor om familj och nation med globala sammanhang, med ekon av ett klassiskt liberalt fokus på bildning, kunskap och konst. Det kan visa sig vara en välkommen skärpning men höstens val lär visa om det räcker till för att förhindra att de åker ur riksdagen. Samtidigt är det återigen gott om anslutningspunkter till det övriga Tidölaget.

Även S har expanderat sina kulturresonemang betydligt, och där också med fokus på frågor om demokrati och nation, vilket återigen kan ses som ett försök att svara på Sd. V och Mp ligger kvar på ungefär samma nivå som 2021, och skulle därför vinna på att utveckla och förtydliga sina respektive positioner på det kulturpolitiska fältet liksom på andra politikområden.

Kulturliv

Det kulturbegrepp som oftast antyddes 2021 var det estetiska, som även i en lång tradition dominerar i de flesta kulturpolitiska diskurser. Det gällde särskilt C, S, Mp och L som därvid lade sig i en sorts kulturpolitisk standardform. Där ägnade man sig särskilt åt att förhålla sig till villkoren för konstnärlig verksamhet och kreativitet bland proffs och amatörer i vardagen eller kulturlivets och kultursektorns särskilda aktörer och institutioner. Sd var ensamt om att vilja låta politiker gripa in i kulturskapandets former och innehåll, med förbud, besparingar och begränsningar, parallellt med att uppmuntra kulturyttringar som omhuldar traditionella svenska värderingar, seder och bruk. Alla övriga partier sade sig däremot vilja upprätthålla och garantera armlängds avstånd mellan politik och kulturliv. Frågan är hur fast denna princip ligger idag, i ett läge där Sd lägger stor kraft på att få makt över kultur och medier medan övriga partier i Tidöblocket alltför ofta tycks sakna både mandat och kurage att förhindra detta.

Ett estetiskt kulturbegrepp aktualiseras vid bägge tillfällena när den så kallade kultursektorns institutioner och praktiker behandlas. Kulturlivet och den konstnärliga kreativiteten är en standardingrediens som förstås finns kvar även i årets program. Dock förefaller denna aspekt ha fått stå tillbaka på många håll. De större visionerna och konkreta förslagen lyser 2026 med sin frånvaro, ännu mer än 2021. Visserligen betonar flera partiprogram att kulturlivet måste stå fritt från politiska diktat, i kontrast mot Sd:s önskan att i linje med Trump, Orban och andra högerextrema och illiberala strömningar styra kultur och medier i auktoritär och nationalistisk riktning. Men överlag är det annars ont om skrivningar kring konstnärliga uttrycksformers samhällsvillkor bland såväl amatörer i vardagen som professionella institutioner. Det verkar på detta område råda en viss brist på initiativkraft hos alla utom Sd, vilket motiverar en oro från de demokratiska krafter som vill se en levande och stark sfär av public service, folkrörelser och kritiskt konstskapande.

Livsformer

Näst mest plats i partiprogrammen tog 2021 de antropologiska kulturaspekterna i form av gruppbaserade livsformers praktiker och normer. Detta tema var centralt hos Kd och Sd där det tog form av ett hyllande av en särskild svensk nationell identitet. Tillsammans med Kd stod Sd därvid ut genom sin radikala identitetspolitik. De ville värna om en svensk identitet, en nationell livsform som skulle utestänga alla ”främmande” element, i form av invandrare, flyktingar eller människor med annan etnisk och sexuell tillhörighet. De beskyllde sina huvudfiender Mp och V för att försumma det nationellt svenska och istället värna om andra identitetsdimensioner såsom etnicitet, kön och sexualitet, vilket särskilt hos Sd ansågs konkurrera och därmed hota det patriotiska projektet. 

Kring kollektiva identiteter och livsformer har särskilt Sd fortsatt att målmedvetet profilera sig. De erbjuder ett identitetspolitiskt alternativ som på avgörande punkter kontrasterar mot alla de övriga sju partiernas grundvalar. Sd är exempelvis ensamma om att av alla olika kulturbegrepp välja ut det antropologiska som styrande för sin politik, genom att utgå från två centrala definitioner: ”Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor” samt ”Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”. Kultur ses alltså här som gemensamt delade livsformer inom en fast nationell ram. Visserligen genomkorsas varje samhälle – och i synnerhet moderna, högkomplexa sådana som det svenska – av flera olika livsformer som är knutna till olika generationer, etniciteter, religioner, klasser, sexualiteter och kön. Det är missvisande att definiera nationalitet som en kulturell faktor som baseras på gemensamma identitetsegenskaper, eftersom man kan leva ut en nationell identitet på ett otal olika sätt, i samspel med de nyssnämnda andra identitetsaspekterna. Det finns således inte ett sådant levnadssätt utan alltid flera olika och delvis ömsesidigt överlappande. Förutom slutna sektbildningar är inga människor helt inlåsta i en sådan livsform utan kan röra sig mellan olika positioner och identiteter. Sådan dynamik vill Sd aktivt motverka på sätt som känns igen från andra auktoritärt nationalistiska regimer i historien och samtiden – regimer som målmedvetet omvandlar fria demokratiska institutioner till just sektliknande tvångsapparater. 

Sd hävdar vidare att den svenska kulturens kärna utgörs av ”företeelser som i särskilt hög utsträckning har präglat vår samhällsutveckling, har en djup förankring i den svenska historien [...] eller på något sätt är unikt för den svenska nationen.” Staten bör i sin politik privilegiera det gemensamma nationella kulturarvet och avfärda dem som aktivt vill ”motarbeta eller underminera den nationella kulturen eller […] på konstlad väg försöka förändra människors kultur och identitet”, heter det. Återigen kan invändas att så kallade ”svenska” kulturfenomen aldrig är helt unika för denna nation och dess medborgare eller institutioner, utan delas på skiftande sätt mellan olika nationer. Svensk nationalitet kan inte begränsas till sådant som är unikt för alla svenskar. Liksom alla andra identitetsdimensioner ingår nationalitet i en ständigt pågående öppen process av samverkan, konflikter, förhandlingar och utbyten mellan en mängd olika samhällsgrupperingar, inom såväl som mellan nationerna. Att skilja ut vissa drag som naturliga och andra som konstgjorda låter sig därför aldrig göras. Historien är full av exempel på seder och bruk som först utvecklades ”artificiellt” som en påhittad nymodighet men sedan över tid förvandlades till förment naturliga traditioner. Å andra sidan finns lika många exempel på ritualer som vid ett tillfälle upplevs som normala men som efterhand överges eller omformas när omständigheterna förändras. 

Inget annat riksdagsparti tar så tydligt ställning för ett specifikt kulturbegrepp och därtill för en snäv nationalistisk tolkning inom dess ramar. Människors ”kultur och identitet” kan ju i princip innefatta en rad olika identitetspolitiska positioner, men i Sd:s skrivningar är det bara den traderade majoritetskulturen som duger. Den beskrivs som en oföränderlig och naturlig ordning. Kritiska eller innovativa kulturyttringar tar man avstånd från, och det är tydligt att marken därmed bereds för att rensa ut oliktänkande oavsett på vilket område de verkar. Inget annat parti är ens tillnärmelsevis lika radikala: de accepterar alla att kultur kan ses ur olika perspektiv och tar därför inte ensidigt ställning för något av de olika kulturbegreppen, och de står även eniga bakom principen om armlängds avstånd mellan kultur och politik, medan Sd tvärtom förordar drastiska ingripanden mot kulturyttringar som inte finner deras nåd, till förmån för en konservativ nationell kultur.

Meningsskapande

Ett hermeneutiskt perspektiv på kultur som meningsskapande praktiker lyste 2021 mestadels med sin frånvaro, även om där fanns spridda med implicita antydningar om hur kulturprocesser används i att göra tillvaron meningsfull. Det var främst hos M som ett ontologiskt perspektiv på kulturarvets civilisatoriska odling och historiska landvinningar framfördes. Det upprättade en polaritet mellan kultur och natur som dagens miljö- och klimatkriser alltmer ifrågasatt. Där anades en brygga till Sd, men till skillnad från deras nationella retorik upprätthöll M en universalistisk syn på mänskliga rättigheter. Betonandet av historia och nationellt kulturarv gav Sd, M och Kd ett delat lätt ålderdomligt och bakåtblickande och restaurativt drag som mycket väl kunde bilda en gemensam ideologisk klangbotten för det som sedermera kom att befästas genom Tidöavtalet. I betonandet av det nationella kulturarvet formerades en ideologisk brygga mellan dessa tre partier, vilket snart bekräftades i den påföljande valrörelsen och den fortsatta utvecklingen av den högernationalistiska politik som allt tydligare präglat den pågående regeringsperioden. 

Om man ser till det ontologiska (odling) och det hermeneutiska (mening) kulturbegreppet förblir de även 2026 relativt sparsamt antydda i partiernas program. Föreställningen om ett historiskt utvecklat kulturarv kan i viss mån länkas hit, i den mån det inte enbart knyts till etniska identiteter och levnadssätt. Man kan tänka sig kultur som samhällelig odling av förmågor och omdömeskraft, med i så fall universella snarare än nationella drag. De livsformer och kulturuttryck som olika individer och grupper förhåller sig till bildar inget statiskt eller enhetligt fängelse för medborgarna, utan utgör ett mångfasetterat gitter av möjligheter som hela tiden förskjuts och berikas av nya erfarenheter, med både kommunikativa och ömsesidigt kritiska inslag. Debatten runt kulturarvet och den så kallade kulturkanon som Tidöpartierna initierat kan leda i olika riktning. I programskrivningarna är det främst Kd och någon gång M som explicit nämner kanonbegreppet, men det antyds även implicit hos Sd och L, medan oppositionspartierna i stort sett avstår från att argumentera i sådana termer. Begreppet har mött kritik från flera håll för att verka normerande och konserverande, men andra har välkomnat den debatt som uppstått i dess kölvatten, där det bland annat föreslagits att man bör tänka sig flera olika kanonformationer som därtill förändras över tid. 

En kulturpolitik som förmår kombinera de olika kulturbegreppen och i synnerhet förena historisk odling med aktivt meningsskapande skulle kunna få en viktig roll i att möta de auktoritära högernationalisternas offensiv. I flera program anas ansatser till att försvara kulturens mångsidiga skaparkraft, vars kommunikativa in- och utflöden öppnar nydanande gränsland vilka behövs för att möta dagens djupa ekologiska och samhälleliga kriser. De partier som bejakar en sådan kulturell kraft hos olika typer och dimensioner av meningsskapande har all anledning att ta kulturpolitiken på minst lika stort allvar som Sd uppenbarligen gör idag. På kulturens arena väntar strider som inte kan isoleras i en begränsad sektor utan genomsyrar politikens grundvalar.

Tendenser 

Jag kan utifrån detta lite skeva material insamlat med fem års mellanrum urskilja några framträdande förändringstendenser. 

– Medan C behåller sin placering som partiet med svalast kulturintresse och Sd förblir dess hetaste motpol så har Kd:s skrivningar om kulturfrågor minskat i omfattning medan M ökat sitt engagemang, kanske för att matcha huvudkonkurrenten Sd på högerflankens hemmaplan.

– Kulturlivets villkor och aktörer kan med rätta känna viss oro i det att estetiska praktiker och konstnärliga intressen på flera håll marginaliseras till förmån för högernationalistiskt identitetspolitiska resonemang.

– Sd är ensamt om att förorda politiska och statliga ingrepp för att marginalisera alla sådana kulturuttryck som inte hyllar en både unik och enhetlig svensk gemenskap, medan alla övriga partier tills vidare står fast vid principen om armlängds avstånd samt mediernas och kulturlivets frihet. Frågan är om denna centrala demokratiska princip framöver kan upprätthållas i stor enighet med tanke på hur beslutsamt Sd driver sin linje med sikte på nedmontering av public service och fri konstutövning.

– Diskussionen om kulturarv och kulturkanon kan man ha olika åsikter om, men den skapar och uttrycker ett slags kampfält där en insnävande svenskhetspolitik kan bemötas med en hermeneutisk syn på kulturhistorien som baserad inte på fasta värden utan på oavbruten dynamik, rörelse och mångfald i det kollektiva meningsskapandet.

Johan Fornäs, Professor emeritus i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, 2026